Måndagmorgon...igår Fars dag...och nu tre veckor till första advent...

Så fort dagar och veckor går...

Vaknade tidigt av snösvängen...då det nästan var svartare än svartast på himlen...

Stjärnklart...vindstilla...knäpptyst ute...närmare minus tio grader på termometern...

Står i kylan i mörkret...vaknar och minns suddigt den oroliga drömmen...

Kan inte greppa den innan jag är för vaken...men olusten känner jag...

Vet att det är dagen som speglar sig under nattens timmar...

Tids nog...tids nog...

Då ljuset och dagen kommer är jag redo...

Med kameran runt halsen styr jag iväg mot skogen...först efter byavägar och förbi hagar...

Gnistrande vitt överallt och snöknarr under sulorna...glad att skogsvägen är plogad...

Det glittrar i träd och buskar...det är så vackert att det tar nästan ont...

Tystnad förutom ljudet långt bort av skogshuggning...känner doften av kaffeelden...

Småfåglar som är så snabba i söket efter frön...kvittrar glatt i morgonsolen...

Solen som ochså värmer min kind...som skickar sina strålar på mig...

Jag blundar...andas...släpper oron...ser på skogen...ler...

Tids nog...tids nog...